Linoljemålning av fasad – när den faktiskt är rätt val

Linoljemålning av fasad – när den faktiskt är rätt val

Linoljefärg är inte trendigt – den är beprövad sedan 1700-talet. Här går André igenom när den passar, hur vi jobbar med den och varför den är dyr per liter men billigast per fasadliv.

Linoljefärg är den färgtyp vi har målat svenska träfasader med i flera hundra år. Den dog nästan ut på 70- och 80-talet när alkydoljor och plastfärger tog över marknaden, men sedan tjugo år tillbaka har den krupit tillbaka – först hos kulturhus och byggnadsvårdsfolk, sedan hos villaägare som tröttnat på att skrapa loss flagnad latex var sjunde år. Här går jag igenom när linolja faktiskt är rätt val, hur vi jobbar med den i praktiken, vad det kostar och varför den lilla burken på 1 liter inte alls är billig per liter men ändå kan bli den billigaste fasaden du målar i ditt liv.

Råden här bygger på våra egna projekt – bland annat fasadrenovering i Danderyd, där förutsättningarna är typiska för regionen.

Råden här bygger på våra egna projekt – bland annat fasadmålning i Solna, där förutsättningarna är typiska för regionen.

Vad är egentligen linoljefärg?

Linoljefärg är ungefär det enklaste man kan tänka sig: kokt eller rå linolja, pigment och i bästa fall ingenting annat. Ingen vatten­bas, inga akrylater, inga konserveringsmedel som det skanderas om på sociala medier. När du penslar ut den drar oljan in i veden, härdar genom syreupptagning under flera veckor och bildar en tunn, halvmatt film som sitter i träet snarare än på det. Det är hela grejen – och det är också därför den fungerar så bra på äldre panel där en plastfärg hade kapslat in fukten.

Det finns rena linoljefärger (kokt linolja + pigment), linoljeoljefärger med tillsats av sicker­medel för snabbare torkning, och så finns det produkter som kallas "linoljefärg" men som egentligen är alkydoljefärger med en skvätt linolja för att få sälja på namnet. Vi använder i princip bara rena system från Ottosson, Wibo eller Engwall o Claesson – de är dyrast per liter och billigast per fasadliv.

När passar linolja – och när gör den inte det?

Tumregeln vi använder är: linolja är fantastiskt på äldre, gärna kärnvirkesrik panel som har andats fritt i många år. Den är också rätt val på fönster, knutar, vindskivor och allt som ska kunna underhållas styckevis utan att hela fasaden måste skrapas ner.

Den är däremot inte ett mirakel. På en relativt ny, finsågad panel som suttit i tio år med två lager modern akrylat på sig kan en omedelbar omställning till linolja bli rörig – akrylatfilmen släpper inte in oljan, och då blir resultatet bara en hinna ovanpå en hinna. Då gör vi antingen en grundlig nedskrapning och tvätt först, eller så fortsätter vi med ett kvalitativt akrylat ett varv till och skiftar nästa gång.

Jag brukar säga till kunder att om du är beredd att ge fasaden 30–40 minuter två gånger per decennium med en pensel och en burk olja, då är linolja rätt. Är du den som hellre lägger ut det på proffs och vill se så lite av oss som möjligt, då kan ett modernt akrylatsystem vara enklare i drift trots att det är sämre i längden.

Hur länge håller den – på riktigt?

Det här är frågan jag får oftast, och det är också frågan där säljmaterial och verklighet ligger längst ifrån varandra. På en söderfasad i öppet läge utan vegetation framför ser vi ofta att linolja behöver en bättringsstrykning efter ungefär tio år, ibland tolv om kulören är ljus. Norrfasader och skyddade lägen kan hänga med femton, jag har sett tjugo. Det som gör skillnaden är inte färgen – det är underlaget, ventilationen bakom panelen och hur snabbt du målar om de få brädor som börjar krita.

Och det är där hela ekonomin med linolja ligger. Du målar aldrig om hela fasaden. Du tar de sex brädorna på sydgaveln som börjar släppa, du penslar in dem på en lördag, och resten står kvar. På en plastad fasad sitter färgen tvärtom alldeles för bra tills den plötsligt släpper – och då släpper den i flak, hela fasaden samtidigt, och du står där med en blästring och en hel ommålning på 200 000 kronor.

Underlaget – det viktigaste steget

Vi har en regel internt: ingen linolja på fuktig ved, ingen linolja på flagnande underlag, ingen linolja på pressimpregnerat färskvirke. Får vi ut första lagret på ett underlag som inte är torrt och rent kommer hela jobbet att ångra sig själv inom två säsonger.

Det första vi gör när vi kommer ut är fukttagning med stickprovsmätare på minst sex punkter – framför allt nedre brädraden där fukt från sockeln vandrar uppåt. Är ytan över 16 % vid målning ringer det varningsklocka, över 18 % avstår vi. Sedan: skrapa, borsta, ibland slipa lätt med korn 80 där det är blanka släta partier, alkalisk avtvätt om det är fett eller alger, och slutligen klar­vatten­sköljning och torktid. Vi börjar inte måla samma dag som vi tvättar – sällan ens samma vecka om vädret är ostadigt.

Var det förra färgen latex eller akrylat och vi vill ställa om till linolja, då måste i princip allt det gamla bort. Det är inte glamoröst arbete, det är skrap, hetluftspistol där det måste, varsam slipning och mycket dammsugning. Vi var ute hos en villa i Bromma förra hösten där ägaren själv hade börjat och fått loss kanske en fjärdedel innan han ringde – då tar det oss två man en hel arbetsvecka att få resten av gaveln ren ner till frisk ved.

Så här målar vi linolja – steg för steg

På en frisk, sliten men välbevarad äldre panel som ska målas om med linolja jobbar vi i tre lager. Lager ett är ren rå linolja, kallpressad, utspädd med lite balsamterpentin för att den ska sjunka in i veden – det här är inget färglager, det är ett mättnadslager som gör att den faktiska färgen sätter sig jämnt. Vi väntar minst tre dygn, ofta en vecka beroende på temperatur, innan vi går vidare.

Lager två är en mellansträkning med pigmenterad linoljefärg späd 5–10 % med kokt linolja. Penslas tunt, jämnt, alltid med veden. Tunt är hela hemligheten – tjocka lager torkar inte i ytan utan blir klistriga och dammar igen på två dagar.

Lager tre är en täckande, ospädd strykning. Också tunt, också i vedens riktning, alltid med en bra rundpensel av äkta borst. Vi använder inga rollers på linolja, aldrig på fasad. Och vi målar aldrig i sol – varma ytor över 25 grader får oljan att koka i veden och vi får sandiga ojämnheter.

Kulörer – det här är linoljans hemma­plan

Linoljefärgens pigment är ofta jord­pigment, oxidfärger och äkta mineralpigment som åldras väldigt vackert. Det är inte en slump att gamla röda hus blir djupare i kulören med tiden istället för att blekas till rosa som plastfärger gör. Klassikerna är engelsk röd, ljus engelsk röd, ockragul, ljus och mörk umbra, grafit­svart och linoljevit (som faktiskt är svagt gulvit, inte snövit). Vi får gärna upp en handburk på fasaden innan vi bestämmer – ett pigment som ser perfekt ut i datorn kan vara helt fel när solen faller över norrgaveln klockan tre på eftermiddagen.

Vill du ha falurött är linoljefärg inte det rätta valet – då är det slamfärg du ska ha, vilket är ett helt annat system. Linolja och slamfärg blandas inte heller utan vidare på samma fasad. Det är två filosofier som inte talar med varandra.

Vad kostar det?

Här blir det grovt eftersom omfattningen varierar enormt. För en typisk villa med 150–200 kvadrat fasad och relativt friskt underlag landar en komplett ommålning med linoljesystem inklusive lift, ställning och underarbete på ungefär 110 000 till 180 000 kronor före ROT. Är fasaden tidigare målad med akrylat och behöver skrapas ner till friskt trä lägger man ungefär 40 000 till 80 000 kronor till på samma villa.

För en BRF i två och en halv våning med trapanel sätts priset efter besiktning, beroende på ställningstid, fönsterkitt och knutbehandling. Det låter mycket – men dela det på de tjugo år nästa generation kommer att slippa röra fasaden, och det är fortfarande billigare per år än en akrylatomgång var åttonde.

Materialkostnaden är inte det stora i en linoljemålning. Ett bra svenskt rent system landar på ungefär 600–800 kronor per liter, och åtgången är cirka 1 liter per 6 kvadrat i tre tunna lager. Det är arbetet och underarbetet som är jobbet.

Vanliga misstag vi rättar till

Det första är att blanda system. Någon har målat med linolja i två omgångar och bestämmer sig sedan för att akrylat är "modernare" – det fungerar i fem år, sedan släpper akrylaten i flak från oljelagret som inte ger fäste åt en plastfilm. Det andra är att måla för tjockt. Linolja vill ha tunna lager, tre stycken. Två tjocka klistras igen, härdar långsamt och samlar damm i en månad.

Det tredje är att tro att linolja är underhållsfri. Det är den inte – den är enkel. Det är skillnad. En gång om året, gärna en torr söndag i september, går du runt huset med en hink såpvatten och en mjuk borste och tvättar bort sotet och pollenet. Det är det. Då håller fasaden femton år innan du behöver beställa en målarstege.

När är det dags att ringa proffs?

Är det en brädrad nere vid sockeln som börjar krita och flagna – ta en lördag, gör det själv. Det är inte raketforskning. Är det hela söder­gaveln, är det panelen ovanför fönsterblecken som åkt sönder, är det fukttecken i form av svartfärgningar bakom hängrännorna – då tar vi en titt. Och är det första gången du tänker ställa om från akrylat till linolja, gör det inte ensam. Det är där 90 % av reklamationerna kommer ifrån, och de är dyra att rätta till i efterhand.

Vi gör alltid kostnadsfri besiktning av fasaden innan vi lämnar offert. Vi mäter fukten, dokumenterar var färgen släpper och berättar ärligt om linolja är rätt val för just ditt hus – eller om vi rekommenderar att stå kvar i det system som redan sitter på. Ibland är det bästa rådet att vänta ett år till.

Trapphus i miljonprogrammet har ofta gammal latexfärg på betongväggar, vilket kräver noggrann avfettning före målning – vi hanterar dem löpande vid vår trapphusmålning i Tierp.

Slitageklassen i ett trapphus styr både färgval och antal strykningar på de nedersta två metrarna – det arbetet beskrivs närmare under Trapphusmålning.

Beslag, gångjärn och spanjoletter demonteras före slipning, annars låser färgen fast funktionen – vi hanterar dem löpande vid vår fönsterrenovering i Nynäshamn.